Från Falander till Vasabåtarna

Vasa har genom tiderna varit en sjöfartsstad, vars välstånd har grundat sig på handel. Redan på medeltiden skeppade de första segelfartygen allmogeprodukter till olika hamnar i Östersjön. På 1600-talet var tjära, på grund av fartygsbyggnadsindustrin i Europa, den viktigaste exportprodukten. För segelfartygen som byggdes i trä behövdes, liksom även för trossarna, tjära och beck. Tjäran utvanns ur tallvirke, och tjärdalar brändes runt om i Österbotten, varifrån tjäran transporterades till Vasa i tunnor. Tjärborgarna i Vasa skeppade tjärtunnorna till Stockholm med sina fartyg. Transporterna av exportprodukter krävde allt flera och allt större fartyg. Förutom tjära exporterades bland annat spannmål, fisk, tran och trävirke, och till Vasa importerades bland annat salt.

Abraham Falander

Allmänna Bästa_760x693Under andra hälften av 1700-talet ingick ett tiotal fartyg, som ägdes av köpmän i Vasa, i stadens handelsflotta. Många fartyg byggdes på skeppsvarv i staden eller i omnejden, bland annat i Petsmo och Iskmo i Korsholm. Det viktigaste varvet var Svartö skeppsvarv i stadsfjärden, som ägdes av köpmännen i Vasa. De flesta fartyg var i köpmännens samägo, och endast de förmögnaste, såsom Abraham Falander, klarade av att bygga fartyg på egen hand. På 1800-talet startade en betydande tillväxt i handelsflottan, både i fråga om antalet fartyg och deras storlek. Falanders mest kända fartyg var fregatten Allmänna Bästa, som färdigställdes år 1786 vid Svartö skeppsvarv och var sin tids största handelsfartyg i Norden.

Carl Gustav Wolff – Finlands rikaste man

Carl Gustaf Wolff_760x933Köpman Carl Gustaf Wolff startade rederiverksamhet tillsammans med köpman Herman Widmark, och briggen Wänskapen, som de ägde tillsammans, var byggd i byn Petsmo i Korsholm. Från och med år 1836 verkade Wolff som självständig skeppsredare. Under vintersäsongen fraktade hans fartyg ofta laster på Medelhavet eller till och med i Västindien.

På 1850-talet var Wolff en av de största skeppsredarna i Finland. Hemligheten bakom hans framgångar låg i välbyggda skepp, skickliga kaptener och i det att Wolff inte försäkrade sina fartyg.

Han hade räknat ut att försäkringsavgifterna skulle bli större än de förluster som uppkom av de årliga förlisningarna. Nya fartyg byggdes vid hans varv på Brändö. Där hade han också sitt bostadshus, och dessutom lät han bygga ett hus på paradplats i Vasa, nämligen Övre torget. I hörnet till Vasaesplanaden restes först ett trähus, men det fick snart ge plats åt ett ståtligt affärspalats. Byggnaden, som är känd som Wolffska huset, revs år 1960 för att ge plats åt det nuvarande affärscentrumet som ritades av Viljo Rewell.

Carl Gustav Wolff var vid sin bortgång år 1868 Finlands rikaste man. Wolffs söner lyckades inte fortsätta rederiverksamheten lika framgångsrikt som sin far. Ute i världen höll man på att övergå från segelfartyg till ångfartyg. Wolffs änka Natalie och parets son Eugéne fortsatte emellertid som delägare i Finska Ångfartygs Aktiebolaget.

Ett stenkast från Finland till Sverige

År 1873 grundades rederiet Wasa-Nordsjö Ångbåts Aktiebolag, som inledde frakttrafik mellan Vasa och Hull i England. Bolaget fusionerades år 1926 med Finska Ångfartygs Aktiebolaget. Redan i slutet av 1800-talet levde passagerartrafiken mellan Finland och Sverige upp efter krigen, varvid de finländska rederibolagen tog Kvarkentrafiken i sin besittning.

År 1948 grundades rederibolaget Vasa-Umeå, och redan samma sommar startade trafiken mellan Vasa och Umeå med fartyget s/s Turisten, som sommaren innan hade trafikerat samma rutt under namnet s/s Pörtö, under Suomi Shippings flagg. Redan följande år anskaffades ett större fartyg, som fick namnet s/s Korsholm. I slutet av 1940-talet började man planera anskaffningen av en bilfärja för rutten. Projektet genomfördes först år 1958, då Finlands första bilfärja s/s Korsholm III började trafikera mellan Vasa och Umeå. Det här var början på den blomstringstid för passagerartrafiken över Kvarken som fortsatte fram till det att tax free-handeln upphörde år 1999.