Ur is och vatten höjde sig Österbotten

För cirka 3 000 år sedan låg hela Österbotten under efteristida vattenmassor. När tillräckligt mycket land hade stigit ur havet slog sig de första människorna ner på området. Landhöjningsfenomenet i Kvarken pågår fortfarande. Tecken på livlig bosättning under järnåldern finns i Lillkyro, där den då mycket viktiga färdrutten Kyro älv mynnade ut i havet. Också i Vörå, Storkyro och Laihela finns gott om efterlämningar från bosättning under järnåldern. På medeltiden var orten Mustasaari (Mussor) centrum för handel och förvaltning på området. Den skyddade hamnen och de goda förbindelserna sjövägen inverkade på valet av plats.

På 1360-talet grundades Korsholms slott. Det uppfördes, huvudsakligen i trä, på kullen i södra delen av byn Mustasaari. Slottet förvaltades av en slottsfogde, som verkade som kungens ståthållare. Korsholms slottslän regerade över stora områden i Norra Österbotten och även i Norra Sverige. År 1441 blev Västerbotten på svenska sidan ett eget län, varefter området för Korsholms slottslän utgjordes av Österbotten, som fortfarande sträckte sig till Kajanaland och Södra Lappland. På 1500-talet fungerade en del av Korsholms slott som en kungsladugård, dvs. en mönstergård för områdets bönder, men även beskattningen av befolkningen sköttes härifrån. Vasas första stenkyrka restes i slutet av 1400-talet invid Mustasaari handelsplats. Dessförinnan stod på platsen ett rött kapell.

Kaarle IX_760x940År 1606 beslöt Sveriges kung Carl IX att bevilja kyrkobyn stadsrättigheter i form av namnet Mustasari stadh. År 1611 fick staden privilegiet att idka handel, och stadens namn ändrades till Vasa (Wasa), efter den kungliga ätten Vasa i Sverige. Vasa utvecklades till en livlig handelsstad, från vilken landskapets produkter transporterades till bland annat Stockholm. Den viktigaste exportprodukten var tjära. Staden omgärdades av ett högt staket, vars tullportar hölls stängda nattetid. Stadsrättigheterna innebar även att alla som tidigare idkade allmogesegling och bedrev lanthandel måste flytta till staden för att kunna utöva sina yrken. I praktiken skedde förändringen mycket långsamt. Antalet hantverkare som verkade i staden var, liksom tomtägandet, noggrant reglerat. År 1765 fick staden stapelrättigheter, vilket innebar tillstånd att bedriva utrikeshandel.

Kirkontornista luoteeseen_760x600Vasas invånarantal var på 1600-talet tämligen anspråkslöst – i medlet av århundradet hade staden knappa 500 invånare i mantalsboken. Många svåra tider, såsom hungeråren, drog ner folkmängden, och år 1698 fanns endast 393 invånare i mantalsboken. Det verkliga invånarantalet var emellertid mycket större, eftersom till exempel medellösa inte togs med i beräkningarna. På 1700-talet steg det verkliga invånarantalet till rejält över tusen.